syskon.

Mor min sa att hon läst en artikel angående en syster till en kille med downs.. Både hon och intervjuad psykolog hävdade att man ska berätta ALLT för syskon, kvittar vilken ålder de har. Min stora är ju 5 år. Jag tror inte att hon förstår ”utvecklingshämning” riktigt. Hur ska jag formulera det hela om jag ska tala med henne? Till och med mina vuxna bollplank har ju svårt att greppa. Grejen med detta är att barn fattar ändå att det är något som inte stämmer, och kan känna sig uteslutna och svikna om man inte är öppen mot dem. Jag hajjar det hela, ja, men det är knivigt. Några tips?

Jag började faktiskt lite försiktigt häromdagen med…: ” Isa, du vet Molly, hon kommer lära sig att sitta och gå och så lite senare än andra barn…..”…där blev jag avbruten av ett..: ” Men mamma! Varför pratar du om det, jag vet redan det, kan vi köpa en klubba?”

Vad ska man säga? Kanske vet hon mer än vad jag gör. Hon verkar inte vara intresserad av att snacka allvar ännu, men det kommer ju.. frågan är alltså hur fasiken man är pedagogisk när man själv famlar i det blå liksom..

Ja ja. Vi har det bra just nu. Väldigt bra. På tisdag ska vi till Norrköping och göra PH-mätning, det är sannerligen välkommet, för det är det sista inför peg-OP. Nässonden har Molly dragit ut 2 ggr idag! Jag tycker det är lika jobbigt varje gång jag ska sätta den. Hon nyser och grinar illa. Tror jag det.

handhållarskymning

handhållarskymning

Annonser

5 responses

  1. En manual vore ju bra förstås, men med Christinas bok tycker jag att man kommer ganska långt. Jag blev iaf jätteinspirerad att berätta för Victor om hans hjärtfel och syndrom och det kändes så skönt när jag gjorde det. Sen finns också en annan bra bok ”Det barn vi fick” av Åsa Bryhagen, som är en mammas berättelse om att få ett annorlunda barn. Kram & skönt att ph-mätningen gick relativt smärtfritt!

  2. Våra pojkar brukar alltid vara med vid lillebrors operationer och vi pratar en hel del om vad som händer. Jag vet faktiskt inte hur mycket dom funderar på situationen.
    Jag har ju själv en äldre bror som är funktionshindrad och jag har aldrig funderat så mycket på det. Han har alltid funnits där och det har varit världens naturligaste sak för mig. Alla människor är ju olika, varför han var annorlunda var inget som jag funderade på alls. Men för 30 år sedan diskuterade man inte syskonens situation överhuvudtaget.
    KRAM

  3. Ja. Alla är ju olika. Kan ha varit annorlunda för dig då du föddes in i en familj som redan hade en kille med funktionshinder. Då är ju familjen ”inkörd” så att säga.

    Det är ju en liten himmel som rasar ändå. Och visst måste det göra avtryck i syskonen då lillasyster eller lillebror opereras, får mer uppmärksamhet tack vare det, och vardagen inte alls ser ut som innan.

    Vi får se. Isa verkar ha gått in sig i sina nya skor, jag ska inte tjata i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s