Jag vill ha tålamod. Vill inte tänka för mycket på vad Molly inte gör. Den 25 mars fyller tuttan 1 år, hon är inte ens i närheten av att sitta utan stöd, krypa eller gå. Jag läser ju runt en del på andras bloggar och där sitts det, springs i gåstolar, skrattas, busas och gurglas. Det blir så jävla tyst här hemma då, så tomt och svart och mörkt och jag vet inte. Jag har en svacka nu, nästa minut kan den vara över, det är väl så ibland..?
Jag unnar självklart alla glada därute sina småttingar fulla av bus. Men vi vill ju också. Det blir så många frågor runt detta. Molly verkar inte ha det där buset i sig, inte nu, kommer det sen? Hon hänger med huvudet när vi sätter henne upp, hur lång tid ska det ta att få styrka i lilla kroppen? Jag är otålig, jag är ovan, och jag är lite ledsen. Jag är ledsen över saker som inte går att ta på. Det kommer aldrig.
Och så får jag sådär dåligt samvete.. hon lever ju! Tänk på allt du vunnit. Som du kommer att vinna. Men jag är ändå ledsen. Unnar mig att känna på kanterna i det där svarta hålet ibland, men jag lägger mig inte platt.
Fanns det en blick in i framtiden skulle jag stjäla den.
hur man väger en känsla 
ohhh, jag tänkte baka, jag har tänkt på det i flera veckor… lussebullar faktiskt, det är jag sugen på… igen… 🙂
För övrigt bantar jag varje morgon, jag börjar typ på natten efter sista nattmackan och håller mig bantandes ända fram till 10-tiden morgonen efter… Då är jag nämligen hungrig… igen 😉
och du, man får vara ledsen, man får sörja något som kunde ha varit… man älskar inte mindre för det…
Jag förstår hur du känner dig, jag tycker/tyckte också att ”alla andra” sprang förbi sonen i sin utveckling. Han lärde sig att sitta vid drygt 11 månader, vid 1 år satt han relativt stadigt. Rumphasa lärde han sig vid 14 månader. Nu är han 2 år och har inte kommit längre än rumphaset, han kan inte stå, gå eller krypa, inte heller ligga på mage. Läser på DS-bloggar och blir avundjsuk på att deras barn utvecklas så ”normalt”. Men sen får jag ett strålande leende från min son och känner ända in i märgen att han är lycklig och inte alls frustrerad över sin sena utveckling, då inser jag att det är det jag ska fokusera på och inte min egen otålighet. Många kramar till dig och hoppas att skruttan kryar på sig!
vilken vacker tös din molly är.
hittade en länk till din blogg hos smultris och nu har jag fastnat här. lägger den till favoriter och fortsätter gärna att kika in här titt som tätt, om det går för sig..?
och ledsen får man vara. man kan liksom inte alltid bara vara stark. du skriver med hjärtat..
hopp och hej och all styrka till dig!
/j
madinsane: Klart det går för sig. Jag läser ju din blogg regelbundet. Kul!
Tack för styrkeord!
Imsa: Nä, frustrationen ligger ju hos oss som föräldrar. Molly verkar inte så påverkad, hon trivs där på golvet.. 🙂 Kram tillbaka.
Smultris: Lussebullar är såå gott men jag kan inte baka dem..de blir torra och hårda och bläää.
Visst älskar man dem. Tack för avslutande fina ord.. 🙂
Och här kommer ännu en inramlad från smultris blogg. 😀 Jag kommer säkerligen att ramla tillbaka hit igen också.
Vilken vacker Molly du har!
Alltså, jag tror att styrkan växer genom att släppa ut den där ledsenheten – pysventil ut och sedan nya tag – nya tag där du verkar kunna uppskatta det ni redan vunnit. *svamlar lite*
Det är svårt att inte jämföra, man gör det fast man vet att man inte ska. Jag försöker njuta av att jag får ha en bebis så länge. Elliot blir snart två år men blir tagen för en ettåring eftersom han håller på att lära sig gå.
Du behöver inte ha dåligt samvete, Molly har tur som har dig!
Kram
Våra flickor är jämngamla, även utvecklingsmässigt verkar det som. Johanna har nu fyllt ett, men är inte nära att sitta ännu.