21 september 2007.

NUPP-dagen. Det var då allt började kan man säga. Vi går in i det lilla rummet på Linköpings US för att göra ett första ultraljud. Ben. Rygg. Huvud. Kropp. Nackspalt?

Ultraljudshäxan går ut från rummet, ska räkna lite säger hon. När hon kommer tillbaka ser hon bister ut. Tydligen är det 1/12 risk att min bebis därinne har morbus down.

”Nu har jag ju förstört Er graviditet lite.”

Sambo stirrar i golvet. Jag låtsas stark och bokar tid för fostervattenprov. Utanför sitter mammor och pappor i väntan. Jag tänker onda tankar om dem. Tänker att livet är orättvist. Vi rinner ut mot bilen, sitter tysta hela bilfärden. Sambo åker tillbaka till jobbet, jag åker till min mor. Där bryter jag ihop en smula.

Samma kväll skrev jag en text. Jag gör ju så..skriver.

..

hon som rörde vid mitt jag.

jag minns inte hennes namn men
jag har upplevt hur ett rum sluter sig om kroppen
som en lång och ihärdig kramp, jag har upplevt
tystnaden ur någons läppar i rörelse,
hur ett sus tar över,
hur fort man egentligen kan stänga dörren
om sig.

hon behövde bara andas.

jag skulle behöva andas.

– behöver du andas?

jag minns inte färgen och
hur man behåller den
i ett hörn av svartvitt, i den sekunden
vrider sig hennes ansikte runt väggarna,
mitt huvud skiljer sig och
tänker inte, tänker inte
mer.

jag blev askan ur ögonen i taket, idag.
en vidöppen handflata
där sorgen kunde spegla sig röd.

och jag är inte ens född ännu.

..

Annonser

One response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s