Hemmaliv i en overklighet.

Väl hemma fick jag för första gången i mitt liv känna på riktig stress. Molls skulle ha mat varannan timme, då fick hon fortfarande på flaska och nu när jag ser tillbaka inser jag att jag satt med den där flaskan vid hennes mun i stort sett dygnet runt. Hon orkade inte suga och somnade efter bara ett par tag. Mer och mer försvann hon från oss, hon sov och sov och sov. Jag försökte intala mig själv att hon var en sömnig bebis, ett tyst litet knyte, en tjeja som fått en tuff start. Snart skulle hon repa sig. Hjärtfelen hade jag på något vis trängt undan. Jag ville vara lycklig.

En vecka var vi hemma. Under den veckan storstädade jag varenda dag, antagligen i hopp om att jag skulle kunna städa undan mitt inre kaos. Den där fredagen då vi åkte tillbaka till sjukhuset var den värsta i mitt liv. Jag var slut, helt tömd på energi, och jo, även hopp. Jag ville bara somna och aldrig mer.

När vi kommer in på Neonatalen, Molls och jag, blir det bråttom. Vi blir inlagda direkt och det är här det slår mig att Molls hjärta faktiskt är sjukt. På riktigt sjukt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s