Att lära om faran.

Det blev kväll och människor stod böjda över Molls hela tiden. Undersköterskor, sjuksköterskor, barnläkare och spöken. Jag kröp in i ett hörn och blundade. Det gjordes hjärt-UL och Molls fick syrgas för första gången i sitt lilla liv. Jag fick testa att mata med flaska, men det gick inte. De sa till mig att jag var tvungen att äta något, dricka något, gå lite. Jag gick ut och tvingade i mig ett glas äppledricka, när jag kom tillbaka satt det en sond i Molls lilla näsa. Där skulle den sitta länge, men det visste jag ju inte då.

De talade om att lägga min flicka i respirator, det var allvarligt, jag förstod ingenting, samtidigt förstod jag allt. ”Vi får vänta och se nu” var det någon som sa. Jag hann tänka att ”ja, det kanske är lika bra, lika bra att hon inte finns, lika bra att hon får somna”. En försvarsmekanism, en tanke som alla andra, inget jag egentligen menade.

De skjutsade in Molls till IVA-salen till slut, där på neonatalen. Hon behövde inte läggas i respirator. Jag ringde sambo och försökte berätta för honom mellan andnöden, han var sjuk och kunde inte vara där. Sedan ringde jag min mamma som kom upp mitt i natten med min moster. I deras famn kunde jag bryta ihop lite, och sedan samla mig. De stannade ett par timmar, och tack vare dem kunde jag sova den natten. Jag sov faktiskt som en stock, tro det eller ej. Med min dotter kopplad till en massa maskiner ett par steg bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s