En parentes.

Jag sitter och tittar på Molly när hon sover. Hon är så vacker, det är så fridfullt, hennes andetag lugna. Jag sitter där och iakttar min yngsta dotter och känner hur jag sakta glider in i den där sörjan vissa väljer att kalla sorg. Jag vill inte dit längre, jag har kommit längre än så, men ändå. Ändå kommer tankarna om vad vi aldrig får. Italienresan som blev Holland.

Jag har accepterat, låtit det sjunka ända in i hela mitt medvetande, men ibland kastas jag tillbaka..till frånvaron av den totala närvaron. Jag tänker på allt hon missar, men är medveten om att det egentligen är det JAG missar som gör mig ledsen. Hennes liv kommer inte alls att se ut som mitt, inte ditt..egentligen är inte det något att sörja. Hon kommer aldrig att få barn, kanske kommer hon istället att vara ett barn för alltid.

Jag tänker mig en livstid av bus, av fjärilar i magen inför julafton, glädjen i att åka karusell, spänningen i en spökhistoria, skratt och kittliga lår…och då känns det inte så illa längre. Inte illa alls.

Annonser

2 responses

  1. Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Vill inte heller trilla tillbaka i sorgen men ibland är det oundvikligt.

    Försöker också att tänka på vår glada Emil som så ofta skrattar och är lycklig. Får han vara så nöjd med livet så är ju det väldigt mycket värt även om det skulle vara så att han alltid kommer att vara på en bebisnivå vad gäller utveckling.

    Kram till er från oss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s