en reva i himlen.

Tiden på 16 A är ett vakuum. Vi kommer in, först till ett litet undersökningsrum. Snabbt konstaterar de att vi måste bli kvar. Molls syresätter sig inget alls själv och hennes puls ligger stadigt på 180..ibland mer. Första natten är kritisk. Hon andas snabbt och stötigt och har samlat på sig alldeles för mycket vätska. Det görs hjärt-UL, lungröntgen och tas blodprover. Molls får vak, så den där natten fick jag sova på sal alldeles i närheten. Fast jag kan inte säga att jag sov alltför mycket. Och precis som första natten på neonatalen vaknade jag på morgonen och undrade skräckslaget om hon var borta.

Dagarna gick och Molls blev inte bättre. Hon var kopplad till CPAP dygnet runt nu, och fullproppad av diverse mediciner. Lund funderade ännu. Molls såg på mig, mer talande ögon har jag aldrig sett. Hon var ledsen och trött. Mycket ledsen och trött. Det var vi med. Vi undrade varför Molls inte fick möjligheter som andra, för det var det vi kände, hon behövde en operation. Och de funderade.

Så på torsdagen kom läkaren in och sa att på måndag skulle vi till Lund. Äntligen. Molls skulle flyga, vi fick ta oss dit bäst vi ville, på deras bekostnad. Vi var inte säkra på att de skulle operera, så känslorna var blandade. Men då, där, kom hoppet tillbaka.

Min mamma, syster och hennes son flyttade in i vårt hus med Isa. Vi skulle troligtvis vara borta i 2-3 veckor, och vi tänkte att Isa skulle få det bättre hemma. Roligare.

Måndagen den 27 maj 2008 tog vi tåget till Lund.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s