hur man bäst stänger av en mamma.

Lund då. Resan dit gick bra, vi åkte tåg. Lilla Molls flög med läkarteam och sjuksköterskan som varit ansvarig på 16 A. Hon var i trygga händer, men inte i mina, så visst var jag orolig.

När vi kom fram till sjukhuset i Lund hade Molls precis landat. Hon låg lugn och fridfull i transportkuvösen. Läkare och sköterskor irrade runt lite och verkade nervösa och det kändes lite som att befinna sig i en hönsgård..men sedan när de väl tog beslutet att Molls skulle till BIVA blev det bättre.

Det är lite suddigt men Molls blev skjutsad till BIVA och jag och sambo blev infösta i ett litet rum tillsammans med en kardiolog. Där hade vi ett av alla de hemska samtal vi blivit vana vid. Han var rak, ärlig och helt fel ute. Där fick vi veta att vi var där för att besluta om Molls skulle få en OP eller ej. Vi skulle göra det, inte de. Jag och sambo trodde att Lundfolket hade bekymmer över om det gick att operera, men nu säger de alltså att bekymret är om vi vill operera ett barn som Molls.

Jag blev stum. Det där grämer mig. Att jag var så pass svag när det verkligen gällde. Att jag inte ställde mig upp och krävde. Hade det varit idag skulle jag gjort annorlunda. Det vet jag.

Han sade att de ville göra en magnetröntgen på Molls hjärna och bad oss att tänka över hur vi ville ha det. Att om det visar något på hjärnan kanske en OP bara skulle förlänga ett lidande.

Vi svalde och jag vet inte, varken sambo eller jag orkade säga något. Vi ville träffa Molls nu, som låg ensam på BIVA och väntade.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s