Om man lägger allt åt sidan. All oro inför framtiden, all frustration över det långsamma i en utvecklings gång, all sorg som blivit över. Om man viker av, på något sätt ihop.
Det är svårt ibland. Vissa timmar kan jag inte ens titta in i min dotters ögon utan att gråta. Hon är fantastisk och jag älskar henne. Men ibland tänker jag på hur det skulle vara om hon målade tuschstreck över mina väggar, skrek sig fördärvad över att vara utan napp, slog sin storasyster, kröp upp i min famn efter tröst, sprang ikapp med tiden. Som en 2-åring ska. Varför? Jag vet inte, det är dumt, onödigt och troligtvis alldeles naturligt.
Det går så sakta i Molly-land. Men det går.
hur man väger en känsla 
Så fint och starkt du skriver om ert liv.. din dotters liv.
”Det går sakta i Molly-land. Men det går”
Molly, ett av livets alla underverket..som går i sin alldeles egna livstakt.
Kan tänka mig att ni tvingats möta mycket nytt som ni haft och har att försöka förhålla er till och lära er hantera och även olika känslor som vill säga sitt… sorg blandat med alla möjliga andra känslor, så viktiga att acceptera och känna.
Tack för dina starka ord…kommer gärna tillbaka och hälsar på fler gånger
Så sant, mitt i prick.
Så känner jag också ibland och ajg förstår dig fullt ut. Helt naturligt att känna så ibland!!
Hej…igen!
Kunde inte släppa tankarna på dig och din Molly. Så jag letade runt på youtub och fann bland annat denna video ..om att allt är möjligt, det är bara det att det ”o-möjliga” tar lite längre tid.
Den kändes så hoppfull och inspirerande att kika på. Den handlar om en pojke som föddes blind och med grava hjärnskador… läkarna sa…att han aldrig skulle kunna prata, gå, läsa…men nu gör han det, nu när hans kropp och hjärna fått ”gå i sin egen takt”
Videon heter: catching up with Rex
Varm Kram till dig o Molly
Det ska jag kolla upp. Alltid roligt med framgångshistorier.. 🙂 Och det är jag som ibland glömmer att tid egentligen inte finns…min Molls kan utvecklas i rask takt – det beror ju liksom på vad man jämför med.. 🙂
Mamma till lille E o Marie: Vi är många som känner! Det är skönt att veta att man inte är ensam om sina trista tankar.