att bli skrämd.

Vi är som sagt (äntligen) hemma. Det var bara 4 dygn, men på sjukhus känns det som veckor.

Molls hade dragit på sig en lunginflammation. Med hennes problem som redan är med luftvägar, så blev det alltså illa. I botten lurade troligtvis ett RS-virus.

Vi (Molls) har gått igenom hjärtoperation, PEG-operation, varit på sjukhus ett flertal gånger och mycket snor och slem. Denna gång var ändå den värsta. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det verkar som att oron blir värre ju mer van man blir vid detta med sjukvård. Man tycker ju att jag borde lärt mig att de är duktiga och för det mesta klarar av att ta hand om henne. Men det har jag inte.

Jag satt där vid hennes sida på Intensivvårdsavdelningen och klappade hennes fjuniga lilla huvud, tänkte att aldrig kommer jag att få fläta det här håret. Vilken tanke va.

Men nu mår hon bra. Hon snackar och fnissar och vill vara med. Och vi har kommit överens om att vi i fortsättningen pratar mer med varandra, så att vi slipper åka in i sista stund.

Nu njuter vi av att vara hemma….. (notera även nagellacket på Molls små tånaglar, vi tar hand om oss… 😉 )

Annonser

4 responses

  1. Åh, vad skönt att höra att det gick bra och att ni är hemma. Jag håller med dig om att man blir mera orolig när man tidigare upplevt allvarliga sjukdomstillfällen. För mig känns det som om oddsen krymper ju flera akuta tillbud man är med om, men jag hoppas att jag verkligen har fel i det antagandet.

    Mysigt med manikyr på en så tjusig dam!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s