om att försöka se i mörker.

Gult, ibland nästan grönt, genomskinligt rinnigt. Ni känner till det? Jag snackar alltså om snor. Det är ett av de vanligaste samtalsämnen här i huset. Det, och slem som sitter i bronkerna, men det är ju nästan som snor det med. Ni kan nästan höra oss va, där vi sitter vid middagsbordet och frågar oss var egentligen allt snor kommer ifrån. Hur mycket rymmer det i en kropp som är sisådär 75 cm lång? Kan man ha snor i fötterna, som ett slags lager ifall det skulle ta slut i näsan och halsen?

Jag föll ned på knä för två år sedan. Och här står jag fanimig än.

(Ibland måste man <– läs jag.)

Annonser

One response

  1. Ja du, kan bara säga att jag så väl känner igen mig. Ibland blir jag så trött på allt att jag bara skrattar (och gråter). Känner mig lätt sinnesförvirrad!
    Min man är expert på att analysera snor och slem och ha idéer om att snart är nog förkylningen över… eller nu ska Emil nog bli förkyld igen…. eller… andra filosofiska snor- och slemtankar.
    Kul att ha ett liv som kretsar kring slem ;-)!
    Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s