om jag kunde.

Så, hur gör man för att leva i detta nu, nu? Hur undviker man rädslor inför det som komma skall, inför den stora grumliga ovissa framtiden?

Jag har, ända sedan Molls kom, på många sätt omvärderat livet. Jag är mer tacksam för det lilla idag, och jag bekymrar mig inte över småsaker. Jag har heller inte varit rädd, förrän nu. Jag är livrädd för att förlora henne helt enkelt. På något sätt vaknade jag upp då sist Molls var så dålig. Jag insåg att det inte är självklart att hon kommer att få vara kvar bara för att hjärtat är helt. Nu är hon sjuk igen, hon är alltid sjuk. Jag brukar inte gråta, det är ingen styrka, snarare tvärtom. Men idag har jag gråtit. Jag gråter för att hon ligger där blek och febrig och skakar på huvudet av ren trötthet. Och jag gråter för att jag älskar henne så oerhört mycket, men ändå inte kan hela henne.

Jag vill ha allt, och lite till, och jag skulle ge vadsomhelst för att få det. Men det finns inget att offra för detta, bara tid att vänta.

Så jag ger henne mediciner, vaggar henne sakta, sjunger våra sånger och hoppas att hon inte är rädd.

Det finns inga genvägar, och idag känns det mer än väl.

Annonser

2 responses

  1. Så där känner jag med i perioder. Man måste så släppa ut känslor och tillåta sig vara skör. Gråta är verkligen ingen svaghet utan snarare en styrka till tillåta sig själv göra det! Massa styrke kramar!

  2. Jag får aldrig veta något nu när det är som det är med mamma. Läser o gråter. Tänker mycket på er även om jag är dålig på att säga det.

    Jag älskar er !

    Hoppas mollsan kryar på sig ..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s