tro ingenting.

Så vi skulle önska oss Mollys framtid 1-3 år framåt. Det var enkelt, hon skulle stå, gå, prata och äta. 10 år framåt – också det enkelt. Hon skulle må bra. Sedan skulle vi redovisa för hur vi TROR om hennes framtid. Där blev det svårare. Att önska och tro kan ge så skilda känslor. När jag fick önska skrattade jag mig genom Mollys förmodade förälskelser, hennes dans, hennes sång. Men när jag skulle tro vågar jag alltså inte hoppas. Jag vill allt för Molly men jag vet att hon aldrig kommer att få det där livet som vi kallar normalt.

Jag vågar inte tro för jag är så jävla rädd för att ha fel. Helt enkelt.

Min uppgift till nästa inlägg blir att hitta något att våga tro på. För det här är ju bara skrattretande. Klart jag måste tro på min tös.

Annonser

3 responses

  1. Mmm, visst måste man tro lite grann…så där i smyg… så man inte ens märker det själv ;)…Men det svåra är ju vad man ska tro på. Hur långt ska man våga sträcka sig? För man har ju inte en aning vart gränsen för ens barn går…

    För vår del kan jag säga att vi kör väldigt mycket förutsättningslöst… och blir skitglada för alla framsteg som trots allt blir. Funkar för oss ;-)!

  2. Jag håller verkligen med kungen & majkis!!
    Elin: förstår precis vad du menar. De där jobbiga kallduscharna har man fått uppleva allt för många gånger. Men man bearbetar och går vidare. kanske låter lite hårt. men tids nog accepterar man de. Men jag vet hur obeskrivbart jobbigt det är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s