Stugmys..

..är ju härligt. Dock inte sjukstugor. Vi är höstsjuka här, jag och alla barn. Inne på tredje rundan av baciller så Molls har inte varit på daggen mycket de 3 senaste veckorna. Just nu kör vi på ögoninflammation toppat med halsont och snor. Molls hostade sig genom september och nu verkar det inte bättre än att oktober blir likadan. Vi inhalerar flera gånger om dagen men tyvärr tar ju inte det bort allt.

Så. Något kul? Tuva ställde sig upp i lördags! Jäklar vad fort det går! På torsdag blir hon 8 månader. Molls verkar dessvärre inte ett dugg inspirerad av sin systers framsteg. Besvärad kanske, Tuva har ju tydligen gett sig den på att klättra på Molls så fort hon får möjlighet… Kan ju tillägga att de numera är nästan lika stora (små), och att Tuva väger som en 2-åring…..

Det verkar inte bli någon FUB-grupp…. trist.

Annonser

FUB i Linköping!

Finns det inga mammor och pappor i Linköping som är intresserade av att sitta och snacka med mig? 😉

FUB ska starta en grupp för föräldrar. 5 träffar där vi kan dela tankar.

Har du ett frö med funktionsnedsättning? Hör av dig till mig!

(Jag ville ju jätte gärna vara med i det här men jag är den enda som anmält mig…. )

tro ingenting.

Så vi skulle önska oss Mollys framtid 1-3 år framåt. Det var enkelt, hon skulle stå, gå, prata och äta. 10 år framåt – också det enkelt. Hon skulle må bra. Sedan skulle vi redovisa för hur vi TROR om hennes framtid. Där blev det svårare. Att önska och tro kan ge så skilda känslor. När jag fick önska skrattade jag mig genom Mollys förmodade förälskelser, hennes dans, hennes sång. Men när jag skulle tro vågar jag alltså inte hoppas. Jag vill allt för Molly men jag vet att hon aldrig kommer att få det där livet som vi kallar normalt.

Jag vågar inte tro för jag är så jävla rädd för att ha fel. Helt enkelt.

Min uppgift till nästa inlägg blir att hitta något att våga tro på. För det här är ju bara skrattretande. Klart jag måste tro på min tös.

Försmak.

Vi tog nya fina husvagnen och drog till Västervik och Loftahammar i helgen. Bökigt med småttingar men värt det absolut. Molls mådde super men vägrade middagslur så kvällarna blev lite snyftiga då Molls var övertrött.

Bilderna får berätta resten.. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför så tyst?

…jomen jag har ju självklart laddat inför idag! Idag mina vänner fyller nämligen världens bästa storasyster 8 år! Isa är så så stor..tur att jag har ett par småttingar till. 🙂

I morse var det presentöppning i förvånansvärt lugnt tempo. Också det ett tecken på hur stor hon börjar bli. Isa fick en egen dator, en liten mini. Hon hävdar numera att hon inte kan bli mer lycklig.

Grattis mitt stora frö!

besök hit o dit.

Glömde ju att rapportera om hur fötter och ögon – besöken gick.

På Team Ortopedteknik gjorde de små avgjutningar av Molls fötter som ska bli skenor. Det är tänkt att Molls ska kunna ha dem i ett par skor. Vi fick se hur det kommer gå för hon hade inte gjort så små förut. Alltid samma visa när det gäller pluttMolls alltså. Vi ska åter på skärtorsdagen. Jag antar att vi får ta kvasten dit för sedan ska vi ju vidare mot Blåkulla. Stressigt, men det går nog.

På ögonkliniken sa Dr Öga att Molls syn förbättrats en gnutta. Från -3 till -2. Hon är närsynt och ser skarpt ett par meter. Glasögon avvaktar vi med ännu ett år.

Idag ska Molls till barnkliniken med pappa. Hon är sjuk igen, och ögat är rött sedan en tid tillbaka. Jag har en känsla av att det är en bakterie som kidnappat henne. Igen.

något har hänt.

Inget allvarligt dock. Och absolut inget hemskt. Något alldeles fantastiskt har hänt i Mollyland. Det har börjat gråtas här hemma. När Molls hostar, när hon sitter för nära teve-bänken, när något inte passar helt enkelt. Då gråter hon den finaste gråt i hela världen.

För ett tag sedan kunde jag räkna gångerna det hänt. Det kan jag inte längre. Som jag längtat efter att någon gång få trösta henne! Idag på förmiddagen har hon inte velat vara själv alls, så fort jag satt henne ned så har hon börjat snyfta. Hon är väldigt hostig idag nämligen. Amma Tuva får jag göra med Molls bredvid mig i soffan. 🙂

Nu är det ju synd om Molls också och det är ju inget roligt att hon är ledsen…men det är bra. Mycket bra. Att kunna förmedla känslor.

tick tack…

sa hjärtat.

Det gick jätte bra igår. Jag trodde att det skulle vara som andra gånger och ta en evighet. Visste ju inte riktigt vad Molls skulle säga om det. Ultraljudet tog en kvart och på rummet fanns teve! Inga problem med andra ord. Allt såg fint ut och vi skulle bli kallade igen om 3-4 år. 🙂

På måndag blir det Team ortopedteknik och skenor + ett besök på ögonkliniken för att se om lilla Molls fortfarande behöver glasögon. Hur ska vi någonsin få dem att sitta kvar om det blir aktuellt?

Nu är det helg! Hoppas det mulna grå här ute ställer in skärpan snart bara.

Ha det gott och se upp idag… det är 1 april.