något har hänt.

Inget allvarligt dock. Och absolut inget hemskt. Något alldeles fantastiskt har hänt i Mollyland. Det har börjat gråtas här hemma. När Molls hostar, när hon sitter för nära teve-bänken, när något inte passar helt enkelt. Då gråter hon den finaste gråt i hela världen.

För ett tag sedan kunde jag räkna gångerna det hänt. Det kan jag inte längre. Som jag längtat efter att någon gång få trösta henne! Idag på förmiddagen har hon inte velat vara själv alls, så fort jag satt henne ned så har hon börjat snyfta. Hon är väldigt hostig idag nämligen. Amma Tuva får jag göra med Molls bredvid mig i soffan. 🙂

Nu är det ju synd om Molls också och det är ju inget roligt att hon är ledsen…men det är bra. Mycket bra. Att kunna förmedla känslor.

Annonser

tidlös. nyfiken.

Jag har fått en liten skrikapa. Därför blir nog bloggen lidande här framöver. Nu är ju inte jag direkt känd för att blogga dagligen..eller ens regelbundet. Men så ni vet, ni som läser..vilka ni nu är..?.. 🙂

Jag har ett gäng tappra kommenterare på sisådär 5 stycken men statistiken visar ju att ni är så många fler som klickar sig hit. Så, har ni lust att stilla min nyfikenhet? Är vi släkt, vänner? Kanske träffas vi på hab ibland? Eller är vi främlingar? Någon kan väl svara allafall…. 🙂

För övrigt så fick jag min mellandotter att gråta igår. Det ligger till som så att hon inte kan låta bli sin knapp (gastrostomin på magen) när hon äter. Jag brukar säga åt henne. Igår var jag nog för brysk. Hon snyftade och darrade på läppen så att jag höll på att gå sönder av dåligt samvete. Min lilla Molls..min fina lilla snälla Molls.. Samtidigt måste jag ju säga ifrån. Hon ska ju inte klåfingra där…Att hon reagerar med gråt är ett stort framsteg, men det känns ju sådär att vara den som framkallat det.

(För er som inte hängt med…min Molls gråter mycket sällan. Jag kan räkna gångerna det hänt.)

Så. Glöm nu inte att kommentera och berätta vem du är. 😉

att landa.

En vecka har snart gått och vi vänjer oss vid varandra. Igår fick flickan äntligen ett namn. Tuva.

Allt gick bra kan man säga. Inte smärtfritt, men smidigt. Tänk hur lätt allt flyter på när allt är ”som det ska”. Inga bekymrade pannor och ledsna ryggar. Däremot var det inte utan drama dagen efter Tuvas ankomst.

Molls och Isa var hos Molls farmor och farfar. Jag sitter på BB och ammar då Isa ringer och säger: ”Mamma, mamma, Molly håller på att dö!”

Tänk er bilderna som snurrade framför mig då. Hur allt sugs in i ett svart hål. Och där står jag med en bebis vid bröstet och bara gapar.

Molls farmor hade ringt ambulans för rätt vad det var hade Molls blivit blå och tuppat av.

I dryga 10 minuter vet jag inte mer än så. Jag ringer sambo och skriker att han måste hitta Molls, att hon kommer i ambulans och att jag inte riktigt vet varför.

Sedan (efter vad som känns som en evighet) ringer han upp och säger att allt är lugnt. Det var slemmet igen. Hade förmodligen satt sig som en kork i halsen. Molls mår bra.

Nyförlöst har man ju som bekant lite extra hormoner som spelar runt i kroppen så under dagen bryter jag ihop ett par gånger till, tills jag äntligen får krama om en glad liten Molls.

Isa var alldeles knäckt efteråt. Hon var ju tyvärr tvungen att åka med i ambulansen eftersom farmor var ensam med ungarna. Stackars lilla tjej. Hon har varit ovanligt trött sedan dagen, tyst och funderat mycket. Det börjar lätta nu tror jag, igår åkte hon till sin pappa och det var kanske precis vad hon behövde. Hon tar på sig så mycket ansvar och oroar sig så mycket över Molls.

Vi är fina och friska nu hursomhelst. Lite kantstötta bara. Men tacksamma, återigen. Livet är fantastiskt jobbigt. Så är det. 🙂

om jag kunde.

Så, hur gör man för att leva i detta nu, nu? Hur undviker man rädslor inför det som komma skall, inför den stora grumliga ovissa framtiden?

Jag har, ända sedan Molls kom, på många sätt omvärderat livet. Jag är mer tacksam för det lilla idag, och jag bekymrar mig inte över småsaker. Jag har heller inte varit rädd, förrän nu. Jag är livrädd för att förlora henne helt enkelt. På något sätt vaknade jag upp då sist Molls var så dålig. Jag insåg att det inte är självklart att hon kommer att få vara kvar bara för att hjärtat är helt. Nu är hon sjuk igen, hon är alltid sjuk. Jag brukar inte gråta, det är ingen styrka, snarare tvärtom. Men idag har jag gråtit. Jag gråter för att hon ligger där blek och febrig och skakar på huvudet av ren trötthet. Och jag gråter för att jag älskar henne så oerhört mycket, men ändå inte kan hela henne.

Jag vill ha allt, och lite till, och jag skulle ge vadsomhelst för att få det. Men det finns inget att offra för detta, bara tid att vänta.

Så jag ger henne mediciner, vaggar henne sakta, sjunger våra sånger och hoppas att hon inte är rädd.

Det finns inga genvägar, och idag känns det mer än väl.

Gråtlycka.

Idag var vi på dagis igen och fick träffa Molls assistent. En kanontjej! Det känns jätte bra. Hon hade idéer i massor och var sådär driftig och entusiastisk som så väl behövs.

Nu ikväll så hostade Molls så hon grät. Det var underbart att höra den där hesa gråtrösten..det var så länge sedan.

Men så får man ju inte säga.

Men tänk på det nästa gång ert barn gråter. Tänk på hur mycket som skulle fattas er om ni aldrig fick hålla om och trösta och göra bra igen.

systra.

Har just berättat för Isa om kromosomer. Hon finurlade på att i mars är det ju dags för Molls att fylla 2, och hon kan ju inte gå, det kunde minsann Isa då. (Gud, vad fint jag rimmar!) Hon frågade mig hur det kom sig och jag svarade så gott jag kunde. Isa har förmåga att koncentrera sig i ungefär 3 sekunder annars, men nu tror jag att hon lyssnade.

Jag sa att alla människor har kromosomer. De gör att vi kan skratta, gråta, gå och hoppa. Att Molly tappat en del av hennes kromosom 10, och så visade jag med fingrarna hur det ska se ut, och hur det inte ser ut.

Följdfrågan blev såklart om Molls någonsin kommer att kunna gå. På det svarade jag att vi hoppas det.

– Ja! tyckte Isa. Annars kommer Molls aldrig att få ett jobb!

Hon vet inte hur rätt hon har. Att sitta i rullstol innebär tyvärr mer än oförmåga att gå.

Vi pratade inte så mycket mer om Molls. Istället satte vi Molls i gåstolen så Isa kunde köra rally med henne runt i köket. Jag sa till henne att vara LITE försiktig, så att den inte skulle fällas ihop av den hårdhänta hanteringen….då säger Isa med glimten i ögat:

– Det var längesen Molls grät. Typ tusen år sedan! Hon måste lära sig att gråta också….

Eller inte. Jag gick inte med på att fälla ihop gåstolen runt henne! 🙂 Det får kanske inte vara till vilket pris som helst.

Den vackraste av alla.

Jag (vi) var med om något häromdagen som kröp under huden.

Jag var i en affär med Molls i vagnen, förbi oss gick två tonårstjejer. Den ena av dem började att fnissa hysteriskt och viskade något till kompisen som jag tyvärr inte hörde. Hon drog sin kompis tillbaka och plötsligt insåg jag att det var för att kompisen skulle få en titt i vagnen. Så de vände om, och gick förbi igen! I det här så vänder jag på vagnen så att kompisen inte kan se Molls. Vad gör de? Jo, de går tillbaka ännu en gång!

Min mage vänder sig av känslor. Jag vet ju inte varför de skrattar. Varför de så gärna vill titta på min flicka. Är det för att hon är den vackraste i världen? Eller är det för att hon skakar på huvudet och rullar med ögonen i något som ser avvikande ut.

Jag säger inget, för jag vet ju inget. Men jag ser till att kompisen inte får en glimt av min prinsessa. För att skydda mig – och en ovetande Molls. För att det där skrattet inte var av glädje.

Jag får ont bara jag tänker på det. Och sedan tänker jag på framtiden. Då när jag inte kan.

Ibland önskar jag att insikt smittade. Då skulle jag ha kramat om dem.

 

En parentes.

Jag sitter och tittar på Molly när hon sover. Hon är så vacker, det är så fridfullt, hennes andetag lugna. Jag sitter där och iakttar min yngsta dotter och känner hur jag sakta glider in i den där sörjan vissa väljer att kalla sorg. Jag vill inte dit längre, jag har kommit längre än så, men ändå. Ändå kommer tankarna om vad vi aldrig får. Italienresan som blev Holland.

Jag har accepterat, låtit det sjunka ända in i hela mitt medvetande, men ibland kastas jag tillbaka..till frånvaron av den totala närvaron. Jag tänker på allt hon missar, men är medveten om att det egentligen är det JAG missar som gör mig ledsen. Hennes liv kommer inte alls att se ut som mitt, inte ditt..egentligen är inte det något att sörja. Hon kommer aldrig att få barn, kanske kommer hon istället att vara ett barn för alltid.

Jag tänker mig en livstid av bus, av fjärilar i magen inför julafton, glädjen i att åka karusell, spänningen i en spökhistoria, skratt och kittliga lår…och då känns det inte så illa längre. Inte illa alls.

not made.

Jag är inte gjord för detta att blogga. jag märker det när jag surfar runt på andras som är roliga, spännande och känslofyllda. Jag staplar ju bara läkarbesök och tråkigheter. Grejen är väl den att jag är van vid att skriva texter, eller dikter om du så vill, inga bra dikter direkt, men väl dikt. Jag vet inte hur man gör när man skriver dagbok utan att använda dåliga metaforer helt enkelt. Kanske lär jag mig. Tills dess är jag trist. 😉

Gråt och skratt skrev jag sist. Min Molly gråter aldrig. Inget skrik, ingenting. Hon skrattar ibland, men man får verkligen jobba för det.. Är det något som någon känner igen? Hon reagerar ju om hon får ont, (ibland), men hon säger aldrig till när hon vaknar, är hungrig (visserligen får hon ju ingen möjlighet att vara hungrig), eller bara är allmänt missnöjd.

Så, är hon världens lugnaste, tryggaste unge? Ska jag vara glad och tacksam? Eller vad tror ni?

Första-badet-grat

Första-badet-gråt