ska det va såhär?

Jag vet inte vad Molls tänker om sin nya syster. När Isa kommer skiner hon upp som en sol. När vi sätter henne bredvid Tuva ser hon ut såhär:

Det är alltså kommandot: Ta upp mig och ge mig en kram!

Ni ser kanske hur bestämd hon ser ut….. Nu gäller det att skynda långsamt. Denna nya lilla bekantskap kanske inte alls var vad Molls tänkt sig…

Idag är det alla hjärtans dag. Jag har fått blommor minsann! En gång om året får jag det och jag blir lika glad varje gång…. 😉

Kram på er alla!

Annonser

att landa.

En vecka har snart gått och vi vänjer oss vid varandra. Igår fick flickan äntligen ett namn. Tuva.

Allt gick bra kan man säga. Inte smärtfritt, men smidigt. Tänk hur lätt allt flyter på när allt är ”som det ska”. Inga bekymrade pannor och ledsna ryggar. Däremot var det inte utan drama dagen efter Tuvas ankomst.

Molls och Isa var hos Molls farmor och farfar. Jag sitter på BB och ammar då Isa ringer och säger: ”Mamma, mamma, Molly håller på att dö!”

Tänk er bilderna som snurrade framför mig då. Hur allt sugs in i ett svart hål. Och där står jag med en bebis vid bröstet och bara gapar.

Molls farmor hade ringt ambulans för rätt vad det var hade Molls blivit blå och tuppat av.

I dryga 10 minuter vet jag inte mer än så. Jag ringer sambo och skriker att han måste hitta Molls, att hon kommer i ambulans och att jag inte riktigt vet varför.

Sedan (efter vad som känns som en evighet) ringer han upp och säger att allt är lugnt. Det var slemmet igen. Hade förmodligen satt sig som en kork i halsen. Molls mår bra.

Nyförlöst har man ju som bekant lite extra hormoner som spelar runt i kroppen så under dagen bryter jag ihop ett par gånger till, tills jag äntligen får krama om en glad liten Molls.

Isa var alldeles knäckt efteråt. Hon var ju tyvärr tvungen att åka med i ambulansen eftersom farmor var ensam med ungarna. Stackars lilla tjej. Hon har varit ovanligt trött sedan dagen, tyst och funderat mycket. Det börjar lätta nu tror jag, igår åkte hon till sin pappa och det var kanske precis vad hon behövde. Hon tar på sig så mycket ansvar och oroar sig så mycket över Molls.

Vi är fina och friska nu hursomhelst. Lite kantstötta bara. Men tacksamma, återigen. Livet är fantastiskt jobbigt. Så är det. 🙂

systra.

Har just berättat för Isa om kromosomer. Hon finurlade på att i mars är det ju dags för Molls att fylla 2, och hon kan ju inte gå, det kunde minsann Isa då. (Gud, vad fint jag rimmar!) Hon frågade mig hur det kom sig och jag svarade så gott jag kunde. Isa har förmåga att koncentrera sig i ungefär 3 sekunder annars, men nu tror jag att hon lyssnade.

Jag sa att alla människor har kromosomer. De gör att vi kan skratta, gråta, gå och hoppa. Att Molly tappat en del av hennes kromosom 10, och så visade jag med fingrarna hur det ska se ut, och hur det inte ser ut.

Följdfrågan blev såklart om Molls någonsin kommer att kunna gå. På det svarade jag att vi hoppas det.

– Ja! tyckte Isa. Annars kommer Molls aldrig att få ett jobb!

Hon vet inte hur rätt hon har. Att sitta i rullstol innebär tyvärr mer än oförmåga att gå.

Vi pratade inte så mycket mer om Molls. Istället satte vi Molls i gåstolen så Isa kunde köra rally med henne runt i köket. Jag sa till henne att vara LITE försiktig, så att den inte skulle fällas ihop av den hårdhänta hanteringen….då säger Isa med glimten i ögat:

– Det var längesen Molls grät. Typ tusen år sedan! Hon måste lära sig att gråta också….

Eller inte. Jag gick inte med på att fälla ihop gåstolen runt henne! 🙂 Det får kanske inte vara till vilket pris som helst.

Lov.

Denna vecka är det höstlov för Isa och vi tar sovmorgon varje dag. Molls har inga problem med att sova länge på morgnarna och det är så skönt.

I förrgår var vi och vaccinerade hela familjen. Jag har lite ont i armen än, Molls vet jag faktiskt inte hur hon känner det. Hon sprattlade lite när jag tog på låret, men hon svarar inte på smärta som oss andra. Hon hade lite temp igår..annars har det varit lugnt.

Imorgon ska Isa få följa med till knytis! Knytis är alltså barngruppen vi går till, Molls och jag, med andra speciella ungar. Jag försökte förbereda Isa lite på att barnen kanske inte är som alla andra..jag vet inte om det behövs, men jag tänkte så att hon inte blir rädd eller fundersam. Jag sa att barnen där också är lite annorlunda, lite speciella, precis som Molls..(ja, vad säger man?)..Isa svarade med att:  – Men Molls är väl inte speciell!

Jag fick ändra och säga att barnen där är eller har varit sjuka precis som Molls..

Isa är inte medveten om att Molls är annorlunda. Hon tror att anledningen till att hon inte kan lika mycket som andra barn i hennes ålder är hålen i hjärtat och kräkningar. Jag har inte försökt att gå in på kromosomer och syndrom, det känns lite för stort. Jag tänker att det växer fram.

Det ska bli kul imorgon. Roligt för Isa att se vad det är Molls hittar på i sitt liv. 🙂

syskon.

Mor min sa att hon läst en artikel angående en syster till en kille med downs.. Både hon och intervjuad psykolog hävdade att man ska berätta ALLT för syskon, kvittar vilken ålder de har. Min stora är ju 5 år. Jag tror inte att hon förstår ”utvecklingshämning” riktigt. Hur ska jag formulera det hela om jag ska tala med henne? Till och med mina vuxna bollplank har ju svårt att greppa. Grejen med detta är att barn fattar ändå att det är något som inte stämmer, och kan känna sig uteslutna och svikna om man inte är öppen mot dem. Jag hajjar det hela, ja, men det är knivigt. Några tips?

Jag började faktiskt lite försiktigt häromdagen med…: ” Isa, du vet Molly, hon kommer lära sig att sitta och gå och så lite senare än andra barn…..”…där blev jag avbruten av ett..: ” Men mamma! Varför pratar du om det, jag vet redan det, kan vi köpa en klubba?”

Vad ska man säga? Kanske vet hon mer än vad jag gör. Hon verkar inte vara intresserad av att snacka allvar ännu, men det kommer ju.. frågan är alltså hur fasiken man är pedagogisk när man själv famlar i det blå liksom..

Ja ja. Vi har det bra just nu. Väldigt bra. På tisdag ska vi till Norrköping och göra PH-mätning, det är sannerligen välkommet, för det är det sista inför peg-OP. Nässonden har Molly dragit ut 2 ggr idag! Jag tycker det är lika jobbigt varje gång jag ska sätta den. Hon nyser och grinar illa. Tror jag det.

handhållarskymning

handhållarskymning