döttrar.

blandat 125

och jag har döttrar,

de sipprar ur min ena handled
när någon gråter.

..

när jag drar upp klockan
är det deras sekunder
jag menar.

..

mellan mina fingrar har jag fingrar,

döttrar.

Annonser

och såhär lät det förra året..

..

vid solsidan av vindens latsida,
på avigan,
jag vänder blad –

..

det är glas mellan mig och våren,
mellan oss och tiden,
mellan liv och död, tunt
som en blick på förväntningarna
i sjön.

..

vi firar andetagen, flyger lågt, når högt,

rullar tummarna
med en liten själ på bröstet
i väntan på karma.

..

..


(Några dagar senare var det dags för operation)

ballerinakex. ett 2008 på minuten.

..

7:34,

..

plan 16, utsikten över staden skyms av grå. bakgrunden piper, stunden är gripbar och jag håller ett tag till. vi väntar på ljudet av en dörr som öppnas. över oss växer husen högre.

..

minnen är när tanken spänner över tiden och får den att verka mildare än vad den egentligen var. jag stryker veck över ett soligt april, försöker dölja hålen med mina tummar i öronen.

..

fanns gjorde fötter i korridoren, det trasiga lysröret på toaletten. denna känsla av att vara 10 meter bort från döden, orörlig. vi lekte tittut bakom äppelträden. någon hade virat en grön gardin runt dina höfter. nej. en röd. vi var inte klara, men färdiga.

..

därifrån och hela vägen runt ett år. tråden blev ett rep.

..

Mothers Lie av Lori Borgman.

Expectant mothers waiting for a newborn’s arrival say they don’t care what sex the baby is. They just want to have ten fingers and ten toes.

Mothers lie.

Every mother wants so much more.

She wants a perfectly healthy baby with a round head, rosebud lips, button nose, beautiful eyes and satin skin.

She wants a baby so gorgeous that people will pity the Gerber baby for being flat-out ugly.

She wants a baby that will roll over, sit up and take those first steps right on schedule (according to the baby development chart on page 57, column two).

Every mother wants a baby that can see, hear, run, jump and fire neurons by the billions.

She wants a kid that can smack the ball out of the park and do toe points that are the envy of the entire ballet class.

Call it greed if you want, but a mother wants what a mother wants.

Some mothers get babies with something more.

Maybe you’re one who got a baby with a condition you couldn’t pronounce, a spine that didn’t fuse, a missing chromosome or a palate that didn’t close.

The doctor’s words took your breath away.

It was just like the time at recess in the fourth grade when you didn’t see the kick ball coming, and it knocked the wind right out of you.

Some of you left the hospital with a healthy bundle, then, months, even years later, took him in for a routine visit, or scheduled him for a checkup, and crashed head first into a brick wall as you bore the brunt of devastating news.

It didn’t seem possible.

That didn’t run in your family.

Could this really be happening in your lifetime?

There’s no such thing as a perfect body.

Everybody will bear something at some time or another.

Maybe the affliction will be apparent to curious eyes, or maybe it will be unseen, quietly treated with trips to the doctor, therapy or surgery.

Mothers of children with disabilities live the limitations with them.

Frankly, I don’t know how you do it.

Sometimes you mothers scare me. How you lift that kid in and out of the wheelchair twenty times a day.

How you monitor tests, track medications, and serve as the gatekeeper to a hundred specialists yammering in your ear.

I wonder how you endure the clichés and the platitudes, the well- intentioned souls explaining how God is at work when you’ve occasionally questioned if God is on strike.

I even wonder how you endure schmaltzy columns like this one- saluting you, painting you as hero and saint, when you know you’re ordinary.

You snap, you bark, you bite.

You didn’t volunteer for this, you didn’t jump up and down in the motherhood line yelling, ”Choose me, God. Choose me! I’ve got what it takes.”

You’re a woman who doesn’t have time to step back and put things in perspective, so let me do it for you.

From where I sit, you’re way ahead of the pack. You’ve developed the strength of the draft horse while holding onto the delicacy of a daffodil.

You have a heart that melts like chocolate in a glove box in July, counter-balanced against the stubbornness of an Ozark mule.

You are the mother, advocate and protector of a child with a disability.

You’re a neighbor, a friend, a woman I pass at church and my sister-in-law.

You’re a wonder.

i hamnfamn.

..

jag har släpat på något –


med tungan i min hals
av trycket från min egen puls,
i magen.

..

..

och som ett halvvägs har jag tappat mitt huvud,
släppt loss mina armar,
låtit dem ringla nedför mina kinder
som röda trådar
i en berättelse om klockslag.

..

..

inte ett moln syns på min himmel.

färgen är rik.

flickebarn 629.

jag har händer
utan kraft att läka detta sår
av tillfällighet,

jag vill rädda världen, men först
vill jag rädda henne.

.

och jag mynnar ut i tal om sorgen
efter en spegelbild klar
som vattnet hon föddes ur,

för vi flyter bättre där hon får finnas kvar.

..

..

..

..

16 maj var det, men det känns som 100 år sedan jag skrev detta. Vad mycket jag har att vara tacksam för ändå. Då var allt ett mörker. Saturationsmätaren pep här hemma och Molly låg blek och grå..sov sig genom det där livet som hon kämpade för.

sovfrö

sovfrö

i mungipan. (Frusttext)

dagarna sträcker sig runt veckorna
som gäspningar ur botten,

mina händer är bakfulla och

i mitt inneröra ekar hjärtslagen
från en vilsen clown.

att fastna i sin egen hals och
inte hitta några anledningar till
att inte svälja –

jag har tvinnat mina fingrar till en kropp och
ur mitt påhittade bröst kommer ett skratt
som skulle varit vägen ut.

detta är mina onda ben.

jag ser människor som gör resor och
samtidigt reser sig
i det där att finna en väg som passar,
som matchar en hand
precis lika tom
som den man försöker fånga dagen med.

jag har ett vardagsrum mellan mig och
mitt eget bröst och jag har letat länge nu
efter en grop vari jag kan lägga mina biljetter.

inga plåster kan plåstra om en förlorad del
i en grundläggande regel –

mina monster, sammanfattade,
i en ringkromosom
runt min midja.

jag rockar inte
som förr.

att sitta i mungipan och undra
hur mycket skratt det bor i de där ögonen,
där ovanför
näsan.

att krypa ur sig själv
en gnutta
och hitta papper på sitt eget öde
som matematiska formler utan ände
i en spiral av pekfingrar
från magen.

att stanna en stund i bilden av
ett stetoskop runt halsen
med en ton som bottnar i ärr,
att inte kunna simma
därifrån.

inga plåster.

att dra hakan mot nackhåret
och inte veta om den kommer att bli lång, vintern.

om det kommer en punkt
lite innan
vi anser oss
redo.

att hålla ljuset.

som ett nedärvt minne
från en allvetande dödtid
när det väcker dig i natten
med ett ansikte från en forntid
då samvetet kunde blandas ut och
sköljas bort.

vi bygger oss ett liv och
smular det sedan
mellan våra fingrar,

alla sekunder av vanvett och åren som följer,
och åran som tas, är du och
den hand du väljer
när barnet gråter.

att minsta sväng
kan få en bergvägg att mjukna och
böja en verklighet
mitt i sin sång
om frihet.

och sanningen.

att när barnet ser in i framtiden och ler,
då tar du henne dit.