stå då, nu, imorgon.

I måndags skulle vi till ortopedtekniska för att få vårt ståskal, så blev det inte för ortopeden var sjuk. Hon ringde i morse och meddelade att hon hade en lucka imorgon..den fyllde vi såklart, och jag hoppas att vi kommer hem med ett fjärilsprytt litet etui imorgon, så att Molls kan få känna på hur det är att stå. Det har varit en lång historia det där..

I helgen är det vuxenkalas. Nej, det är inte så roligt som det låter. Jag har bakat havrekakor och hasselnöt – och chokladkakor idag, det kommer även att bli tårta. Till det dricker vi kaffe, alternativt saft.

Helst av allt skulle jag vilja flyga iväg till Italien..men det vet vi ju alla hur det slutar. Jag känner mig rätt slut ärligt talat, det har varit mycket på sistone och jag har inte riktigt haft chans att ladda batterierna mellan alla turer. Jag längtar efter en utekväll med sambo, kanske en natt på hotell, lite vin (läs mycket) och att bara vara. Långt från allt vad sondmatning, inhalationer och antibiotika heter.

Men det där funkar inte. En ”fri” kväll och natt biter jag ned mina naglar så långt att det gör ont. Jag kollar mobilen var 5:e minut så att jag inte missat något akut samtal om Molls. Dessutom sitter jag och sambo i regel och pratar om våra barn. Vad de gör, hur de mår och som vi längtar.

Annonser

B and V and C

Dagens vikt var ingen höjdare.. 6900 g. Hon har gått ned. Längden är inte den katigaste i stan men Molls har allafall vuxit 2 cm sedan januari. 63 cm bebis alltså.

Jag har haft en förskräcklig dag. Eller ja, Molls har haft det, och när hon mår dåligt mår jag sämre. Jag skickade iväg en film på Molls misstänkta rörelser idag, hoppas att de tittar på den snart. Hon har kräkts massor, sovit större delen av dagen och under hennes vakna tid har hon skakat på huvudet och rullat med ögonen. Det känns som att det är nog nu. Jag har aldrig förr varit såhär trött. I väntrummet på BVC satt jag och somnade till med Molls i famnen. Jag känner mig helt slut, dränerad, urgröpt på energi.

Det hjälper inte att stortjejen har en av sina perioder heller, allt jag säger är fel och hon får utbrott för minsta lilla. Jag skulle önska att hennes pappa ville ta henne en stund, en dag åtminstone, så att jag kan ladda mina batterier och hjälpa henne. Varför är det så lätt för fäder att strunta i sina barn? Jag tror att det är där skon klämmer för henne, hon saknar sin pappa. Och att ha en sjuk lillasyster som kräver nästan all tid är ju inte heller att föredra.

Imorgon är det knytis igen. Jag hoppas att Molls är lite piggare då, för dit måste vi gå!

Nu ska jag krypa ned framför ett avsnitt av Medium och tänka på precis ingenting.

Hejs.