För att fortsätta på detta inlägg… Vi lämnade den dagen. Gick och väntade på ett fostervattenprov. Om jag minns rätt så var jag tvungen att vara i vecka 14 för att ett FP skulle funka. I 2 veckor väntade vi alltså, 2 långa veckor med många funderingar. När jag kom dit för att sticka nål i magen så sa de att jag fick lov att vänta ännu en vecka, enligt måtten var bebben bara 13 veckor. Den där extra veckan kunde lika gärna varit ett år och jag gick därifrån alldeles tom. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då, i smyg, inne på en toalett på Linköpings US.
Så kom då dagen allafall och vi fick vårt FP. 3 dagar senare fick vi ett brev där det stod att inga avvikelser kunnat hittas och att bebben i magen var en flicka. Testet gällde alltså trisomi 13, 18 och 21, de vanligaste avvikelserna. Inte Ringkromosom 10. Vi andades ut, och såhär i efterhand tycker jag att det var lyckosamt att inget veta. Tänk om jag i den där dimman valt bort Molly. Tänk om jag förlorat henne av ren oro inför framtiden.
Detta skrev jag om svaret, om lättnaden;
..
måla jord
med livmödrars skratt ekande
i bihålor djupa som år
i bröstet,
och när det klingar av.
hur en tystnad kan lägga sig
som det övre skiktet på en tunn tråd
du aldrig vågat
hoppas vidröra.
detta är för oss,
för alla dem,
som grävt genvägar genom en öde stad
och hittat hem.
ett uppåtgående
med fönster mot barnsliga ryggars
oskuld.
alla minnen samlade på en utmattad stig
tätt mot kroppen.
och en hand med ett frö
i mål.
..
hur man väger en känsla 